Jag har varit iväg på mitt livs äventyr. Något jag längtat och kämpat för så länge jag kan minnas. Jag åkte till utomlands i tjänsten som svensk militär, på en skytte pluton.

Jag har så länge jag kan minnas haft en längtan att åka utomlands. Haft en vilja att åka iväg och hjälpa de som har det sämre än oss i Sverige, se hur dom har det, lära mig kulturen, försöka förstå hur det är att växa upp i en otroligt utsatt situation. 

Jag har aldrig känt mig så hjälplös. 

Att stå bredvid och bara titta på

När man kom ner så insåg man hur liten del av det stora hela man är. Man inser hur lite man kan göra. Hur lite man har möjlighet till. Våran camp låg precis bredvid en skola, vilket ökade säkerheten för barnen som hade möjlighet att gå i skolan. Det var minst sagt en minoritet som hade möjlighet att gå i dit. Man såg fler barn stå på gatan och slåss med varandra om tillsynes petitesser, men det är jävligt svårt att stå på sidan av en helt annan kultur och sprråk och avgöra vad som är fel och inte. Man kan inte direkt ta hjälp av kulturen vi har i norden. Men ändå så ville man inget annat än bara få ett slut på det hela. Hjälpa grabben som ramlade på cyklen, eller kvinnan som fick spö av sin make i huset bredvid. Inget kunde man göra, och det bygger en sådan frustration. Man kan inget göra...

MEN! Att gå på patruller och dela ut vatten och en chokladkaka gjorde dagen mycket bättre. Se glädjen i barnens ögon. Tacksamheten som bor där inne hos dem är obeskrivlig. Man kan inte förklara hur det känns att göra en sån liten grej men som blir till en sån stor sak för dem. Eller när vi delade ut saker till skolan utanför campen. eller när vi åkte ut med saker till kvinnocentret, dit kvinnor fick gå och inte behöva bära slöja, få prata av sig med andra kvinnor, dricka tee, röra på sig fritt, inte behöva tänka på sånt som dom vanligvis tänker på i hemmet. På maken som spöar dom eller barnen som inte får gå i skolan för dom har helt enkelt inte råd. Sånt vi tar för givet i våran vardag är någon annans dröm. 

Nu till hemkomsten. Jag har många kollegor som varit utomlands och jag har alltid brytt mig om dem att önska dem lycka till innan dom åker, att skriva ibland, att höra av sig när dem har leave och när dem kommer hem.

Jag hade inte förväntat mig en hjältes välkomnande. Men jag hade aldrig kunnat drömma om den stelhet och otroliga kalla bemötande jag möttes av. Jag mötte X-antal på arlanda när jag kom hem. Nyss hemkommen i öken uniform på arlanda, inte en enda av dem nyss hemkomna semester resande svenskar frågade vart någon i min pluton varit, önskade dem välkomna hem osv. Och jag kommer ihåg att jag blev så arg, så arg på dessa svenska barn som gall skrek för dom inte fick stå vid bagage bandet när alla vuxna skulle dit och hämta sina packningar, och dom gallskrek. Skrek inte för att dom fick stryk, eller för att dom inte fått mat. Dom skrek för att dom inte fick stå vid ett rullband och kolla på väskor. Och jag reflekterade över "Är det det här jag kommit hem till".

Jag blev arg, riktigt förbannad, och jag insåg att det är såhär det är. Vi får ingen uppskattning och barnen uppskattar ingenting dem har. Föräldrarna är inte direkt intresserade av att informera dom heller om det. Inte ens när dem ser oss stå där, slitna och ivriga att få komma hem. Dagens samhälle, ska man skratta eller gråta?

Tänkte att det blir bättre när jag kommer hem, det blev det inte. Jag började dricka, jag drack mer eller mindre i över tre veckor. Jag ville bara vara själv, samtidigt som jag kände mig ensamast i världen. Ingen att prata med, ingen att umgås med, inget vapen att vårda, ingen pistol att ha vid sidan, ingenting fanns där. Ville jag inte höra något behövde jag inte. Klart som fan man blir vilsen och nedstämd. Tänkte att det blir bättre när jag får träffa lite folk. Det blev det inte, ni i det civila förstår inte, och har inte heller någon vilja att försöka förstå. På tre dagar i Sverige så blev jag bemött av tre olika personer "varför åkte du iväg? Tror du att du gjorde någon skillnad där eller? Sköt du massa civila? Varför riskerar du livet för någon annan? Du gör bara det andra säger åt dig att göra. Du hade inget där att göra!! Eller bara ett enkelt

X - Hade du det bra?

Jag - Nja.....

X - Okej.

Dem få samtal man faktiskt orkade ringa hem, dem man själv unnade sig. Så ville jag inte lyssna på gnäll hemma, jag ville höra hur bra ni hade det, inte vem som sa vad och gjorde det. Det bröt ner mig,även fast jag la er där hemma åt sidan när jag började jobba igen så var det inte kul att höra. Det var inte lätt höra. Det var...jävligt jobbigt, speciellt när jag inte kunde berätta om hur min dag varit. Den var bra.

Allt som skrevs  på fb eller något annat. Det blev så lätt missförstånd. Så otroligt lätt. Det blev så fel, du var mitt allt. Sen blev ett enkelt missförstånd till något större. Du försvann. Vi bråkade över något så litet men det gick inte att ringa, jag hade inte tid. Det enda jag vlle var att ligga bredvid dig och säga att jag älskar dig och hålla om dig. Men det fick jag inte. Det tärde på mig, det gjorde att jag sköt dig ifrån mig. Jag var så rädd för att du skulle skriva hejdå. Vi sa aldrig hejdå. Vi sa "vi hörs sen". Jag vill att sen ska bli nu. Jag vill så mycket, som vanligt.

Förlåt, jag har det inte så bra just nu. jag måste reda ut allt som hänt. Det har varit så sjukt det här.

Läser du det här, eftersom jag inte får höra av mig. Så vill jag att du hör av dig. jag vill förklara. Förklara allt.

Jag älskar dig till månen och tillbaka... tusen gånger om.

"vet att du hängde med nån idiot
han va ful, spela dig som låga kort
(han ringde och var full)
en som bygger upp dig
en som som gör dig svag
det finns plåster som du måste riva av

varsågod, verkar som det läker bra
men gör det fort, det är inget att dra ut på, dra
du vill hitta framåt, jag vill sitta kvar
du kan lika gärna ta det i ett drag
(du vill hitta framåt, du vill hitta framåt)
(jag vill bara sitta kvar)

Jag kan va ditt plåster, skydda dig ett tag
men vi båda vet att plåster faller av"

Sådär, ett av mitt största förändringar och jag kan inte säga att jag tycker att det är till det bättre. Det har gått 24 timmar sedan vi pratade, sen jag sa att det var över, sen du sa att det var sista gången vi pratade, sen min fasad rasade. Men jag sa inget, jag ville, men jag gjorde det inte.

Nu ligger jag här i sängen där vi två har legat tillsammans, hållit om varandra, tittat  i varandras ögon, pratat, busat, myst, älskat, bara varit...

Nu ligger jag här själv, utan något att älska, någon att ligga bredvid, inga ögon att drunkna i, ingen att prata med. Jag ligger här själv nu, För det var det valet jag gjorde. Jag valde att ligga här själv. Om nu allt var så bra så varför gjorde du det, undrar du som läser kanske. Förmodligen skiter du i vilket, jag är någon du snubblat över för att min inlägg hamnade på senaste nytt. Hur som haver så skiter jag ju fullständigt i varför du är här och läser på platsen där jag faktiskt berättar något, trots att jag inte borde.

Svaret är förresten Nej. Nej det var inte bra, var dåligt periodvis faktiskt. Men på något mystiskt sätt så  klarade vi det. Vi klarade allt, alla gånger jag varit ett svin och alla gånger du varit ett, så klarade vi det. vi tillsammans, som ett par. Nu är vi inte längre ett par, nu är vi Hon och Han. Två ensamma individer i denna mörka värld. MEn jag vet att du kommer klara det här galant, det gör du jämt. Du är sån, du är riktigt stark och jag önskar att jag ens kunde vara hälften så stark.

Nu somnar jag nästan, ensam i min säng..

Att jag fortfarande minns...

Att jag fortfarande minns min kära gamle trotjänare - min såkallade sanning. Att jag kommer ihåg lösenordet trots att jag sällan är inne här. Jag vet att jag har jätte mycket att säga, inte nödvändigtvis här. Men jag vet att jag måste lätta min mitt tyngda hjärta. Jag gjorde det lördags för första gången på jätte länge utan att vara full. Som i vanliga fall brukar vara lite lättare. Fast även det har det blivit sämre(?) med, mindre av kanske är rätt uttryckt. Fast jag vet inte vad som är rätt, att jag är tyst helt och hållet eller att jag är full när jag pratar?

-Den onyktre säger det den nyktre tänker.

Det är ju bara ren sanning bra eller dålig är inte jag att döma.

Apropå sanning, det är något jobbigt som ligger och stör och gnager hela tiden. Det är något jag klarar mig utan. Det är något jag lärt mig att leva utan. Både från mitt håll, mina nära och kära och samhället. Ärlighet varar inte längst. Var ärlig och du gräver din ena grav och går till slut ner dig. Situations anpassa är något alla trycker på men om alla situationer som dyker kräver att du ljuger, eller drar en vitlögn nu vad det skulle spela för någon roll att kalla det så. En lögn är en lögn, ett svek är ett svek oavsett vad du använder för fint ord för det. Varför skulle det såra mindre det du gjort om du använder fina ord för att förklar din handling, eller säger - jag gjorde det för din skull. Jag ljög för din skull, jag var ärlig för din skull. I slutändan sårar allt lika mycket, du blir lika förstörd som människa, du förlorar oavsett lite av dig själv.

-Fyfan vad jag är less på folk just nu. fyfan vad jag är less på mig själv. Fyfan vad jag är less på detta livet.

Så, så, så då var det dags igen. Yeah!

God kväll mina tappra medmänniskor! Då står vi här igen, lite klokare, lite mognare, lite äldre, lite mera sargad, lite mera sårad, lite mera förvirrad, lite mindre egocentriska...

Ja eller hur är det där, blir man verkligen mindre egocentrisk när man blir äldre? Blir det inte tvärtom? Man lär sig väl ändå med tiden att personen bredvid inte frågar hur det är utan att själv ha en baktanke med det och själv vill spy ur sig galla och klaga på grannar, bilister, kassörskan eller något annat helt oväsentligt? Man hör inte av sig till någon utan att själv kunna få ut något av dig. Man bygger sina relationer på ta och ge, inte bara ge. Man har slutat att inte bry sig om vem man umgås eller pratar med. Man säger att man lär sig med tiden, att man blir bättre på att möta folk, bättre på att förstå folk, bättre på att läsa av folk och tolka olika signaler. Jag vågar juuuuust i detta ögonblicket att påstå motsatsen. Det är väl ändå de små barnen som inte bryr sig om vad man får ut av den andra kamraten, så länge man kan leka och ha roligt.

Fan, blir så less på allt och alla ibland. Blir ständigt besviken, blir ständigt påmind om människans trångsynhet (?)

Jag blir så less på att försöka simma i motströms, på att gå i motvind, att försöka cykla när man är full, att ramla och vara för slagen för att resa sig igen, att falla utan att kunna fälla ut fallskärmen. Att bara gå i cirklar. Kalla det vad FAN du vill, jag är trött på skiten och jag vill bort. Bort från alla måsten, alla krav och alla motgångar. Bort från  verkligenheten och bort från fantasin.

-Vet inte vilken av dom två som gör mig mest besviken.

-Kanske är det ett dött lopp... 

Men jag ska väl ändå inte vara en sån som är sån. Livet har sina ljusa stunder, ABSOLUT det förnekar jag inte. Men jag vill inte heller höja dem till skyarna och prisa GUD för jag betvivlar skarpt på att jag mår bättre av det. Skulle väl kanske inte må sämre av det heller, men samtidigt så vill jag väl kanske inte bygga upp era eller mina förhoppningar på att bara för att solen lyser en dag så betyder inte det att det väger upp en regnig vecka. MEN (!) Jag ska inte säga åt er vad ni ska tycka, och jag ska inte heller ljuga och säga att det är så här jag resonerar eller är som person, tvärtom. Jag är oftast väldigt optimistisk och jag mår ju faktiskt bra.

Över änd ut.

Och pöbeln jublar!

klockan är två på natten och jag kan inte sova. Jag är trött och sliten men förmår mig verkligen inte att somna. Alla dessa jävla drömmar, all denna skit - allt det här.

Är lite less på min sitts i livet för tillfället. Känns inte riktigt som något går som jag vill. Men det är ju inte så lätt att få det att funka när man alltid fukkar upp det. Ibland tror jag att jag är min egna fiende. Jag motarbetar mig själv, säger imot mig själv, gör tvärtemot vad jag egentligen själv vill. Tror jag faktiskt måste stanna upp ett tag, stoppa klockan och se över hur fan allt ligger till. För som det är i nuläget har jag nollkoll på läget. Jag hatar att inte ha koll. Jag behöver kontrollera lite grann iallafall. Åtminstone mina egna val, inte bara göra sånt som gör andra glada. Gör inget annat än att reser känns det som. Mitt i liv är i en resväska, allt för att glädja någon annan.

Visst, jag blir också glad av det - Absolut! Men ändå, någon annan är i baktanken hela tiden.

Jag glömde mig någonstans på vägen. På något tåg, på väg... bort... bort från mig själv.

Personer jag förut stannat och pratat med, tagit en kaffe med, som jag kallat mina vänner. Kan jag inte längre kalla för vänner. Vänner sviker inte en, vänner finns där i vått och torrt. Speciellt om man kallar sig för bästa vänner. Vänner snackar inte skit om sina vänner, vänner försvinner inte. Bekanta kan komma och gå, jag kan köpa på om inte tanten som är ute på promenad med sin hund inte tittar mig i ögonen och hälsar och frågar hur jag mår. Men när personer som stått mig nära inte ens kan kolla mig i ögonen så bränner det lite i själen. Men jag vet inte om jag egentligen borde bry mig. Det visar väl mest var det egentligen var för person som man trott sig känna, å andra sidan är det nog det som stör mig. Att jag faktiskt trodde jag kände dem. Tydligen inte...

Men vill även poängtera att jag blir lite irriterad över att när jag ser gamla kompisar eller kanske deras föräldrar så utbyts inget "hej". Inte ens en ynka nick... jag har rätt bra minne när det kommer till ansikten. Men jag är lika dålig på att heja, jag är nog lite för... bitter för det. Det har varit ofta då jag hälsat men inte fått något tillbaka, eller ett bittert "tja". Och då kan det fan va, jag klarar mig utan sura miner och bittra människor, räcker med att jag själv är det emellanåt (typ som nu).

Slut på klagandet och dags att agera, dö lite i sängen till jäkligt bra musik. Imorgon är det jobb igen, har ju faktiskt blivit fast anställd nu. WIIIEEEE!!!!

Vart du än är, vad du än gör, så saknar jag dig. Du är otroligt saknad, finns dom stunder då jag håller på att ringa eller skicka sms när jag närmar mig Örebro. Vill bara se dig igen, känns som jag svek dig som vän. Jag fanns inte där tillräckligt mycket. Och för det ber jag om ursäkt för. Sörjd och saknad Emma Johansson.

Jag mår inte så bra, och jag vet inte vad som händer. Faktiskt

Så sitter man här då, ensam i sin egna lägenhet. Känns helt okej, ensamt och lite sånt. Men jag trivs ändå. Jag tycker jag har det relativt hem trevligt ändå. Jag har väl knappast fått det som jag själv vill, men jag är på god väg i alla fall. Lite tavlor och andra trivsel saker som ska upp bara.Annars så flyter saker och ting på bra, jobbet och allt runt omkring är på sin plats känns det som. Trots det så finns det som alltid, en "Men...". Jag kan tyvärr inte få ur mig det hur gärna jag än vill. Kan varken formulera det i tal eller skrift. Men det kommer väl, som alltid.. (Y) Kan vara så att jag saknar Borlänge, men frågan är om Borlänge saknar mig, känns inte som det ska när jag väl är där. Jag har inte tid, lust eller energin att faktiskt göra det jag egentligen vill, eller borde. De där små sakerna som får mig att må bra. Saknar dem, och det sorgliga är att dom inte kommer igen, den tiden är förbi. Eller, kommer gör dom väl. Men inte lika ofta, och inte på samma sätt. Jag får helt enkelt finna mig nya lyckopiller där jag befinner mig 5 av 7 dagar i veckan. Jag bor trots allt här nu, och jag är på väg att bli vuxen..